Lanzarote – A lovestory <3

Puerto Calero it is! Menar inte att tjata men det är riktigt svårt att få plats i marinorna, Puerto Calero svarade slutligen efter idel påstötningar att vi kunde stanna två nätter, vi är nu inne på vårt femte dygn… när man väl fått plats så suuuuuger man sig fast, de har svårt att tvinga iväg båtar 🙂

När vi anlände togs vi emot av två marineros varav en var en ung kille som visade sig ha bott sina fem första år i Sverige på en ö i Vaxholm (Östra Granholmen), några hundra meter söder om Karlsudd där Jessicas bror och svägerska bor, what are the odds?

Calero är en charmig liten hamn, i samma prisklass som genomsnittsmarinorna på Costa del Sol, dvs lite dyrare än de flesta på Kanarieöarna men de har pollare av guld så det står vi ut med 😉

Planen var att hyra bil två dagar, även här fick vi köra en ”flygplatsare” dvs ta taxi till flygplatsen för att hämta och lämna hyrbil. Vi är så här i efterhand inte riktigt säkra på vad vi förväntade oss av Lanzarote, typ som Fuerteventura som vi ju i o f sig nästan bara sett från vattnet. Så fel vi hade och vilken positiv överraskning! Ni som varit på Lanzarote vet vad vi talar om! Vulkaniskt, kargt landskap – satellitvyn visar på ett månliknande landskap – vi styrde mot Caldera Blanca som ligger i Nationalparken Timanfaya.

Månlandskap
Caldera Blanca och La Calderita

Lanzarote är något större än Madeira men vilken skillnad på ö och på att köra bil här. På gröna Madeira kändes det som om man aldrig kom fram, upp och ned, in och ut ur tunnlar. På Lanzarote kör man i stort sett raka vägen dit man skall och växtligheten lyser med sin frånvaro, på Lanzarote regnar det INTE. Nåja, kanske lite i januari och februari annars inte…
Vi parkerade bilen en bit utanför Mancha Blanca och påbörjade vandringen mot La Calderita (lilla kitteln) och Caldera Blanca (vita kitteln), en tur på ca 8 km t/r. Hiken var inte alltför jobbig även om stigningen uppför de två forna vulkanerna höjde pulsen en aning. Längs de flacka partierna fanns det ett antal informationstavlor som berättade om det vi såg. De senaste vulkanutbrotten på ön skedde för knappt 300 år sedan, erosionen av lavaströmmarna är minimal mycket pga bristen på nederbörd. Det finns knappt nån bördig jord i vulkanlandskapet så det enda som växer är olika sorters lav.

Vilket häftigt landskap, vi fotobombar er så får ni själva läsa mer om vulkaner på nätet.

La Calderita och Caldera Blanca i bakgrunden
Caldera Blanca
Utsikt norrut från La Calderita
Närbild lavaström
Av videon framgår det inte hur brant det var men kanske mitt tempo ”gave it away…”

Efter vår vandring begav vi oss mot vindistriktet och om Madeiras vinodlingar var annorlunda med sina pergolaodlingar så är Lanzarotes odlingar ännu mer annorlunda. Här odlas vindruvorna i gropar skyddade av stenmurar, detta för att skydda rankorna från den starka vinden (trade wind) som råder. Vulkanaska täcker odlingsytorna och släpper igenom fukten om kvällar och nätter och förhindrar att den dunstar alltför snabbt om dagen.

Skörden påbörjas redan i juli, tidigast i Europa, och allt sker för hand. Vi provade några av Bodega Rubicóns viner och fastnade för två vita viner, ett torrt och ett halvsött.

De två till höger


Nöjda med dagen avslutade vi dagen på HiperDino och storhandlade för kommande vecka när vi ändå hade bil. Väl hemma i båten åt vi kylskåpsrester och kom på oss själva med att upprepa dagens mantra ”men… vilken häftig natur, jag älskar Lanzarote”

Lanzarote sun symbol, de sju öarna som numera räknas till åtta (La Graciosa har tillkommit)

Som vi såg fram emot nästa dag då vi skulle utforska norra Lanzarote i César Manriques fotspår 🙂

César Manrique i egen hög person…

Not wanted…

Dagen efter Ingalill och Ralf mönstrat av så begav vi oss mot Fuerteventura, dags att utforska de nordöstra öarna Graciosa, Lanzarote och just Fuerteventura. Det är ju lite tokig färdriktning då de rådande vindarna är just nordost, stor risk till vinden rakt i nosen alltså. Överfarten från Gran Canaria blev dock perfekt, nordliga vindar och vi gick i stort sett rakt österut. Smartast hade ju varit att gå direkt mot Lanzarote från Madeira men då ett flyg skulle passas i Las Palmas så blev det inte så.

Fuerteventura är mycket olik Gran Canaria, dess form skapades genom ett antal vulkanutbrott för tjugo miljoner år sedan men ön har inte haft någon vulkanisk aktivitet de senaste 4-5000 åren. Fuerteventura är känd för sina långa stränder, de längsta i hela arkipelagen, ”svarta” lavastränder i söder och gyllene sanddyner i norr. Klimatet är härligt 21-26 grader på vintern och 23-29 under sommarhalvåret, vi tycker nog att det fortfarande känns som sommar.

Vårt första stopp blev Morro Jable, vi låg på svaj två nätter och gick faktiskt inte iland. Vattnet har en fantastisk blå färg och härligt att se botten när man ankrar 🙂

En av våra grannbåtar var svensk, Aurora IV, de kom förbi en sväng och sade hej och vi fick en trevlig pratstund. De skall gå över Atlanten med ARC den 21 november. Även om vi låg väl skyddade för vinden så rullade det en del och vågor slog upp under aktern, tur att vi sover i förpiken.

Lotta på Aurora tog några fina bilder på båten när de var i land 🙂

Byns kyrka ringde in varje hel- och halvtimme, som tur var inte 00.30 – 06.30 …

Lördagmorgon gav vi oss vidare norrut mot Puerto Castillo eller Puerto Rosario, vi hade inte fått besked om vi fått plats i någon av deras marinor. Under gång fick vi besked att ingendera hade plats åt oss, vi girade rakt västerut och gick på chans in i en liten hamn, Gran Tarajal. Vi lade fräckt till på nocken av en brygga då ingen på hamnkontoret svarade i VHF:en. När de vaknade ur sin slummer hade vi redan kopplat landström och satt och åt lunch 🙂 Det gick bra att stanna en natt sade de. Det visade sig vara en fin liten by, dock lite avsides från turistorterna. En maffig strand med mörk lavasand.

Väldigt annorlunda sand och natur

Idag, söndag, gav vi oss av tidigt för att gå till södra Lanzarote, inte heller här fick vi plats i Marina Rubicon utan lade oss på svaj utanför Playa Mujeres.

Det är riktigt svårt att få plats, det är många ARC båtar i området. Vi vill gärna turista lite på ön och hyra bil några dagar så nu håller vi tummarna för att Puerto Calero eller Marina Lanzarote (Arrecife) tar emot oss, vi har skickat bokningsförfrågningar men inte fått definitiva besked ännu. Det är bara 8 resp 18 distans till dem, i värsta fall får vi vända tillbaka hit igen då det inte finns bra svajankrikng på östra sidan med rådande vindar.

Sist men inte minst så har Fredrik fått napp, två gånger dessutom. Första gången släppte den efter ett långt tag, den andra gången så brottade Fredrik ned tonfisken i ryggläge, nästan… huggkroken som han lyfte upp den i hade inte fått fäste så den kom undan med blotta förskräckelsen. Skönt tycker jag, tråkigt tycker Fredrik.

Håll tummarna så att vi får marinaplats!

Hårda pass för Clio

Idag har vi vinkat farväl till Ingalill och Ralf som flyger hem till Sverige. De har nu fått ett estimat på lagning av deras Victoria, nu återstår att komma överens med försäkringsbolag samt att sätta blåslampa i häcken på Sopromar, varvet i Lagos. De hoppas vara tillbaka till båten i mars 2022

Vilken fantastiskt fin liten ö vi har besökt, det gör vi gärna fler gånger. Nästa gång blir det då blomningen är som störst, för inte har vi sett många blommor men väldigt fin natur.
Tisdag em förra veckan gjorde Ingalill, Ralf och Fredrik besök på den lokala romfabriken, de var inte nödbedda då det även ingick romprovning. De provade diverse olika årgångar men var rörande överens om att det var olika sorters flygfotogen, i synnerhet den som producerats i år och hade 0 år på nacken, den löste upp limfogen i pappersglaset 🙂 De köpte dock en chokladkaka med rom och den var smaskens!

Onsdag morgon kom airportshuttle och hämtade oss, nu fick vi för första gången uppleva Madeiras infrastruktur. Många EU miljarder har skjutits till för att bygga lite drygt 150 tunnlar. Det färskaste siffran (som jag hittar) på kostnad är från 2014 och då hade de 100 tunnlar om 140 km som kostat 1 800 miljoner euro. Nu har alltså lite drygt 50 tunnlar tillkommit…om x km, och ytterligare y EU-pengar…

Vill inte ens tänka på hur det var att ta sig runt på Madeira förr i tiden…


Vi hämtade ut Clio och begav oss mot botaniska trädgården, det visade sig att vi valt ”fel” trädgård, den som ligger vid linbanans ändhållplats. Navigatorn tog oss på ett äventyr och sannolikt hittade den Madeiras smalaste brantaste backe, det började osa hett om automatlådan. Ingalill, Ralf och Jessica fick helt sonika gå ur bilen för att Fredrik och Clio skulle klara stigningen och det gick med nöd och näppe. Vi andra fick oss en rejäl pulshöjare. Vi hade nog behövt en lite kraftfullare bil och blev oroliga över resterande etapper, vi hade ju bara börjat men *spoiler alert* det visade sig att resten blev en ”baggis” i jämförelse.

Toppen av djävulsbacken, vi hade inte sinnesnärvaro nog att dokumentera under pågående drama och ingen orkade gå ned igen för att dokumentera…

Botaniska trädgården uppe vid Montes lockade inte så mycket så vi for vidare upp i bergen mot Balcoes de Ribeiro. En liten kort stigning och promenad senare befann vi oss vid en härlig utsiktsplats där vi hade utsikt mot havet i norr och Madeiras två högsta toppar i väst.

En god lunch i Ribeiro sedan begav vi oss ned mot Funchal för att kolla in byn. Det visade sig att Funchal är en fin liten stad med vackra byggnader, en välbevarad ”Gamla Stan” och lite turistig längs med vattnet, inte helt olika andra turiststäder. Vi är så här i efterhand glada över att vi hamnade i Calheta, Funchals hamn hade noll charm! Restauranggatan Sankta Maria Street pryddes av snyggt målade dörrar och garageportar.

På vägen tillbaka till Calheta så besökte vi Cabo Girao, en utsiktsplats med glasgolv nästan 600 meter upp. Väldigt fint men lite oimponerade blev vi, det pirrade inte ens i magen på Ingalill 🙂

Fredrik bjöd på Palak Paneer i båten och därefter var det trötta turister som gick till sängs.
Clio hade fått vila över natten och var beredd på ännu en stigning. Idag siktade vi på levadavandring, Levada do Risco, som skulle vara en lagom kort tur på 3 km t/r. Vi åkte upp genom molnen och väl framme vid parkeringen så bjöds vi på en vidunderlig utsikt.


Vi påbörjade vår vandring och strax började Fredrik muttra, ”det här var inte vad jag förväntat mig…” Han kände sig säkert lite ansvarig då det var han som letat fram just denna levada. Bred asfaltsväg och visserligen lite grönt, men ändå…


Det visade sig att detta endast var transportvägen ned till vandringens början, 2 km med 300 m fallhöjd yikes! Bommen uppe vid parkeringen kanske borde fått oss att reflektera men… Vi hade redan ångest för promenaden upp till parkeringen igen.

Ett gulligt litet café bjöd på gott kaffe och brownie, stärkta gav vi oss iväg längs Levada do Risco.


Levador som finns över hela Madeira är ett finurligt system att fånga upp vatten och leda det dit man behöver det. Historiskt kom de till pga av nödvändigheten att föra vatten till de torra sydöstra delarna av ön från de vattenrika västra/nordvästra delarna av ön, vatten såväl till jordbruk som till hushållen.

Idag levererar de inte bara vatten till sydöstra delen utan är också ett viktigt inslag i öns energiförsörjning genom vattenkraft. Det finns mer än 200 mil levador på Madeira.

Längs levadorna i detta område finns det 25 vattenfall av olika storlek, detta vattenfall mötte oss vid Risco.


Nöjda, även Fredrik, begav vi oss tillbaka mot caféet. Ångesten då… som bortblåst, det visade sig att vi för en liten peng kunde betala oss ur mardrömsstigningen 🙂 då en minibuss körde skytteltrafik.

Sista aktiviteten för dagen, innan avslutningsmiddag i Funchal, var madeiraprovning hos Vinhos Barbeito.

De är den största av de små producenterna på ön som vår guide finurligt uttryckte det. Något besviken blev Jessica denna gång, som förväntat sig att komma till en vingård, istället kom vi till ett av deras lager i utkanten av ett industriområde. Vi hade funderat över var alla vinodlingar fanns och fick snart förklaringen. Vi hade delvis åkt ibland dem/förbi dem hela tiden. På Madeira odlas merparten av vindruvorna i pergolas, inte uppstammade rankor i rader som vi är vana vid. Så här kan det se ut, det som på håll såg ut som markväxter var alltså pergolavinodlingar.

Vi fick en lektion i hur madeiravin tillverkas, för mycket att skriva om här, men en intressant detalj som skiljer ut madeira är att det värmebehandlas för att få längre hållbarhet. En öppnad flaska håller ett år! Förr i tiden skickade man vintunnorna på båtar som korsade Atlanten mot Karibien, och väl tillbaka igen så hade de fått en ordentlig dos med värme. Idag värmebehandlar man på två olika sätt. De mindre dyra madeiravinet behandlas i ståltankar som har en inre behållare med vinet och en yttre behållare där man cirkulerar varmt vatten. De finare vinerna värmebehandlas i lagerlokalerna i ekfat delvis under plåttak där det blir varmt, efter ett tag med denna behandling flyttas de in under skyddande betongtak där de få ligga och mogna. En Colheita fatlagrad i 5-18 år och Frasqueira i 20 år eller mer, vinet på fat tappar 2-5 % i volym per år så man kan förstå att ett vällagrat vin kostar en slant.

Vi fick prova sju olika sorter och var eniga om att de halv-torra madeiravinerna passade oss bäst.

Efter en god middag i Funchal slutade kvällen i strul, det visade sig att shuttlebusföraren tagit fel på en timme så vi fick snällt vänta på honom. En timme senare än planerat kom vi tillbaka till båten med det glada beskedet att vi fick tillbaka pengarna för returresan 🙂

Fredagen började med ytterligare en oavgjord paddelmatch mellan Jessica och Fredrik och bjöd på diverse matförberedelser inför helgens överfart mot Las Palmas. Fredrik investerade också i ett nytt specialkomponerat fiskedrag för överfarten. Kvällen bjöd på ”enkel båtmat” 😉 Thainudelsallad med friterad tofu och jordnötssås.

Ännu ett fiskedrag! När väl Fredrik får upp en fisk så blir det en högsta notering på världsmarknadspriset den dagen 😉 Men… visst är han brun om handen ❤


Vamonos!

Gran Canaria i sikte – dygn 2

God förmiddag,

Dygn två har rullat på bra, med betoning på rullat… Vi har endast seglat med focken hela vägen, en stor del av tiden inrullad en bit. Nu på efternatten och förmiddagen har vinden avtagit avsevärt och vi rullade in focken och går för motor. Focken slog så dant så det var stört omöjligt att få nån sömn. I de lägena väljer vi komfort framför att prompt gå för segel.

Det har inte hänt så mycket, inga andra båtar inom räckhåll för AIS till dess vi närmade oss Gran Canaria vill säga. Inga valar, inga delfiner, nån enstaka stormfågel behagade besöka oss. Vi var ganska slut efter det första dygnet då vi fick handstyra för att avlasta Styrbjörn som larmade hela tiden för stora roderutslag. Dygn 2 har vi försökt ta igen förlorad sömn och när man når en viss utmattningsgräns så somnar man tydligen.

Vi försöker att fånga hur höga vågorna är och hur mycket båten rullar och slår men det är svårt att göra verkligheten rättvisa. Här kommer några försök så kan ni ju tänka er att det är etter värre i verkligheten!

Ralf kör ett gympapass vid ratten
Rull, rull och så duns. Fångade kanske inte de värsta lägena men …
Man får vara uppfinningsrik för att hitta bra sovpositioner, här demonstrerarRalf, ryggläge 🙂

Vi har 10 distans kvar till Las Palmas, har alltså gått 284 med snittfart om 5,9 knop. Vi hörs i veckan med rapport om vår sightseeing på Madeira.

Postafen is da shit – dygn 1

Vi lämnade Calheta 9.30 lördag morgon, Madeira gav oss vindlä så det blev motor några timmar. Helt plötsligt kom vinden och vi hissade bara focken då det blåste 8-10 m/s, bara några timmar senare fick vi minska ned focken då det blåste 14 m/s i byarna. Normalt är ju detta inga bekymmer men lägg till 2-3,5 meters vågor till detta in snett bakifrån… Vi har gått ca 140 distans med en snittfart på 6 knop och hoppas att vinden lägger sig lite och därmed oxå sjön, då kan vi sätta mer segel och kanske få lite sömn.

Det har varit dåligt med sömn nämligen, vi har handstyrt merparten då vågorna frestar på Styrbjörn, autopiloten, som har svårt att läsa sjön. Vi tycker att det är onödigt att slita alltför mycket på honom då vi är några stycken som kan styra. Ingalill har tyvärr ont i sin handled sedan hon bröt den sommaren 2019 så den har fått vila. Hon får ta igen sina pass när vi kan koppla in Styrbjörn igen och vi andra ligger utslagna i sittbrunnen 🙂

Vid lunch passerar vi Salvagemöarna, två öar med lika många invånare! De tillhör Madeira och är naturreservat så man behöver tillstånd för att gå iland.

Med nuvarande fart angör vi Las Palmas lunchtid imorgon, håll tummarna för att vi får en plats några dygn i marinan. Man kan inte boka plats i förväg så här års, Atlantic Race for Cruisers, ARC båtarna börjar samlas och de har förtur. Får vi inte plats så lägger vi oss på svaj utanför och går vidare till södra Gran Canaria på tisdag morgon, närmare bestämt Pasito Blanco.

Just det ja… Postafen, åksjukepiller, funkade jättebra för Jessica som mått bra hela tiden, dock blir man väldigt dåsig men det får det vara värt.

Ni har väl inte missat att ni kan följa vår position live på:

https://forecast.predictwind.com/tracking/display/SV_Hatomi

Allt väl ombord alltså, vi hörs när vi närmar oss Kanarieholmarna

Calheta

Det var stört omöjligt att få plats i Funchal’s marina så vi fick boka Calheta som ligger på Madeiras sydvästra sida.

En liten välkomstskål i stil. Bubbel från Joao Portugal Ramos

Vi har förstått så här i efterhand att vi faktiskt hade tur som fick plats här, igår måndag kom det in en svensk båt som legat på svaj i Porto Santo, ön strax nordost om Madeira, i avvaktan att få en plats här. I Porto Santo är det byst med båtar och de har haft en del bekymmer med kastvindar från bergen och båtar som draggat, bojar som släppt från bojstenen och båtar som därmed åkt in i andra båtar.

Calheta är en mysig liten hamn, med en dramatisk fondvägg och med bra faciliteter, det finns tom två padelbanor… Wi-Fi lyser med sin frånvaro men det fixade vi genom att äta middag på restaurangen vid vår brygga, deras Wi-Fi visade sig vara utmärkt 🙂

Det finns dock inte så mycket att göra här om man inte har bil. Det finns endast ett lokalt biluthyrningsföretag och de kunde tidigast ge oss en bil fredag em :(. Vi har således snällt fått boka hyrbil på flygplatsen och åker airportshuttle t/r för att hämta respektive lämna hyrbilen, så tokigt det kan bli.

I avvaktan på hyrbil gav vi oss ut på en lite promenix uppför berget och glada är vi för det. Magnifik utsikt och på toppen, typ… hittade vi en man som hade värsta kikaren. Det visade sig att han spanar efter val åt turistbåtarna som säljer delfin och val ”safari”. Vi fick titta i kikaren och såg en Sejval blåsa/andas många gånger, häftigt värre!

Utsikt över Calheta Marina, vi ligger längst ut på brygga E, femte bryggan uppifrån i bild. Bara att klicka och zooma.

Han berättade att för ca ett år sedan så spanade de en blåval och en kaskelotval tillsammans i samma område. När han kom hem på kvällen så kändes livet konstigt nog lite tomt, han hade på samma dag sett två av de största däggdjuren på vår jord, vad nu???

Imorgon bitti ger vi oss iväg till flygplatsen och har bil onsdag och torsdag. Det skall bli roligt att utforska ön tillsammans med Ingalill och Ralf vår crew 😉

Ingalill och Ralf ja, här finns en intressant historia att berätta men vi tar det lite kort. Vi träffades en regnig oktoberdag i Roscoff. De blev överlyckliga över att se en segelbåt med svensk flagg i hamn och knackade på 🙂 Vi följdes åt ända till Brest där våra vägar skiljdes, de åkte hem till Sverige över vintern och vi fortsatte. Vi har sedan dess hållit regelbunden kontakt, Covid kom i vägen och de åkte till Frankrike i juli i år för att fortsätta sitt seglingsäventyr. När de i mitten av augusti skulle lägga till i Sines, ca 60 distans söder om Lissabon blev de rammade av en 40-fots rib-båt. Den hade precis tankat och kom runt hörnet, gasade på (i hamnen som har maxfart 3 knop…) och drog rakt in i babordssida på S/Y Victoria. Ingalill kom hyfsat undan med skrapsår och blåmärken men med Victoria gick det sämre 😦

Vem som körde in i dem? Jo! Policia Maritima som skulle ut på dykövning.

Ingalill blev chockad och Ralf hann inte bli det eftersom från kollisionstillfället och de närmaste dygnen så var det rapportering och förhör flera ggr om hos, ja just det Policia Maritima. Pantaenius, försäkringsbolaget, var föredömligt snabbt på plats så här kände de ett bra stöd. En obehaglig upplevelse för dem men tack och lov så ligger hela skulden hos polisen.

Sines är en liten skrutthamn där man inte kan ta upp båtar och reparera, lösningen blev att ful-laga Victoria och transportsegla henne till Sopromar, Lagos där hon nu står på land 5 veckor efter skadetillfället. Det har inte gått fort… Nu väntar de på en kostnadsuppskattning som skall diskuteras med och godkännas av försäkringsbolaget. I avvaktan på besked så passar det ju ypperligt, tycker de och vi, att de seglar några veckor med oss. Håll tummarna för att Victoria repareras snabbt så de kan fortsätta sitt äventyr <3.

Solnedgång Calheta Marina ❤

Vilket magiskt dygn – 3

Det senaste dygnet har nog varit det bästa seglingsdygnet någonsin, iaf enligt min (Jessicas) mening.

En koncentrerad Ingalill låter autopiloten vila 🙂


Föregående natt så hade vi fortfarande en del sjö, vinden var svag och vi var tvungna att sätta på motorn vid 4-snåret. Inte pga att vi seglade för långsamt utan för att batteriladdningen gått ned mot 15%.

Vi har ju en Watt&Sea, vattengenerator, den ger fantastiskt bra laddning och vid ca 6-6,5 knop så tillför den nog med laddning att vi är energineutrala, dvs vi drar inget på servicebatteriet. Under 6 knop så ger den inte mycket till batteriet och vår båt drar en del ström med dubbla plottrar, autopilot, dubbla kylskåp och inte minst radarn på natten.
En svårighet med W&S är att ”sätta ned” den under gång i hög sjö vilket gör att man helst vill sätta ned den från början och sannerligen inte gärna när det är mörkt. Ibland hamnar man i läget att batterierna blir fulladdade och då måste man ta upp den så den inte tar skada.
Detta hände under första dygnets eftermiddag, sååå vid dygn tvås soluppgång var vi nere på 10% och satte ned den igen.

Dag 2 bjöd på OK vindar och batteriet laddades på men vi tog ned storen när det blev mörkt och då började vi tära rejält på batteriet som vid det laget hade laddat på under dagen till ca 55%. Det är inte lätt att hitta helt rätt och då prognoser inte alltid stämmer är det svårt att planera 100% korrekt.
Vi är ju underdimensionerade på solcellsfronten så vi får finna oss i att köra motorn ibland för att toppa upp batteriet.

Solnedgång lördag kväll, som ni ser har havet lugnat sig ❤


Åter till magisk segling! Sjön har lagt sig successivt under dygnet och vi har haft vinden in på styrbordssida i en vinkel 60 – 110 grader, optimala förhållanden för vår båt. När vinden ökar lite så brummar det till i båten och man riktigt känner att hon tar fart.

Vi har nu 30 distans kvar till hamn i Colheta, vinden dog just så vi stöttar med motorn.

R.I.P

Vi önskar er alla en härlig söndag ❤

Härligt med nytt folk ombord, det bjöds tom på äppelkaka 😋

Dygn 2 Allt väl ombord

Vårt andra dygn fortsatte bjuda på vind och jobbig sjö. Det märktes att alla sovit dåligt, lite huvudvärk och nya försök att få lite shut-eye. Jessica mådde lite bättre och fick behålla maten, kunde t.o.m. sova några timmar nere i båten.

Vi gav auto-piloten lite ledigt och handstyrde några timmar, storen fick vi reva på eftermiddagen och ta ned under natten.

Dagens höjdpunkter blir måltiderna, lunch blev det inte mycket av men Halloumistroganoff m ris o bönsallad slukades och dagens frukost var i hotellklass. Det märks att alla är på banan igen 🙂

Det är en del trafik mest stora lastfartyg, inatt siktade vi endast en segelbåt.

Lite feltänk ang distans, tid o fart och dålig vind ger att vi nu istället hoppas på mer vind så vi kommer fram innan solnedgång söndag. Det växlar fort på sjön.

Det mest spännande som hänt är att en liten bläckfisk hade oturen att flyga in i sittbrunnen under natten.

Vi befinner oss nu kl 10.27 svensk tid på:
Latitud: 33° 58 59.01 N
Longitud: 13° 54 24.38 V

Vi har tillryggalagt 319 distans, snittfart 6,6 knop

Allt väl ombord på Hatomi

Dygn 2 Allt väl ombord

Vårt andra dygn fortsatte bjuda på vind och jobbig sjö. Det märktes att alla sovit dåligt, lite huvudvärk och nya försök att få lite shut-eye. Jessica mådde lite bättre och fick behålla maten, kunde t.o.m. sova några timmar nere i båten.

Vi gav auto-piloten lite ledigt och handstyrde några timmar, storen fick vi reva på eftermiddagen och ta ned under natten.

Dagens höjdpunkter blir måltiderna, lunch blev det inte mycket av men Halloumistroganoff m ris o bönsallad slukades och dagens frukost var i hotellklass. Det märks att alla är på banan igen 🙂

Det är en del trafik mest stora lastfartyg, inatt siktade vi endast en segelbåt.

Lite feltänk ang distans, tid o fart och dålig vind ger att vi nu istället hoppas på mer vind så vi kommer fram innan solnedgång söndag. Det växlar fort på sjön.

Det mest spännande som hänt är att en liten bläckfisk hade oturen att flyga in i sittbrunnen under natten.

Vi befinner oss nu kl 10.27 svensk tid på:
Latitud: 33° 58 59.01 N
Longitud: 13° 54 24.38 V

Vi har tillryggalagt 319 distans, snittfart 6,6 knop

Allt väl ombord på Hatomi

Allt väl ombord dygn 1

Vi lämnade Lagos strax efter 9.00 torsdag morgon. Prognosen såg god ut och stor risk att det går fort, dvs vi kan anlända i mörkret vilket vi inte vill. Det kan bli till att segla på en näsduk på slutet.

Alla utom Jessica mår bra, hon har generöst bjudit havet på matrester några gånger. Bara hon sitter upprätt o tittar på havet går det bra men ibland måste man gå på toa o då är det kört. Låt oss hoppas att kroppen vant sig snart. Vi är alla trötta o natten har varit jobbig. Det blåser stadigt 8-12 m/s och vågorna är ganska höga men framförallt är det rulligt.

Ingalill och Ralf har funnit sig väl tillrätta ombord och är ett trevligt tillskott till besättningen 🙂

Vi har endast focken uppe och har tillryggalagt 173 distans av totalt 526. Vi går till Port Calheta på sydvästra Madeira, i Funchal fick vi inte plats.

Håll tummarna för att sjön lägger sig lite.

Varma hälsningar från oss på Hatomi