Kategoriarkiv: Okategoriserade

Camilla 2020 version

Får vi presentera ”Camilla”, en Maxi 95a från tidigt 80-tal.

Bild fr 2001, Jessica och barnen på klipporna ❤

I avsaknad av segelbåt hemma i Sverige så tog vi oss an att ge henne lite extra kärlek så att hon skulle känna sig såväl snygg som funktionsduglig. Vi ägde (äger) henne tillsammans med Fredriks föräldrar, Jan och Ulla, men vi har inte betraktat henne som vår sedan 2009 då vi köpte vår Sun Odyssey 42i Performance ”Finally” och sedermera vår Arcona 465 ”Hatomi” 2018.


Hon var som sagt i behov av lite extra kärlek i år, följande har vi lagat/snyggat till:


– bytt pumphus till toaletten

– bytt alla lampor till LED, även lanternornas lampor

– lagat gånglanternan på masten

– servat alla vinschar

– slipat och lackat nedgångsluckor till kajuta och akterruff

– gjort en myggnätslucka till akterruffen

– tvättat och impregnerat sprayhood

– rengjort, slipat, lagat och oljat sittbrunnsbordet

– rengjort och oljat sittplats på akterruffluckan samt badbryggan

– fixat så frilägesknappen inte kärvar på gasreglaget

– samt lite andra småsaker


Nu är hon i toppskick, med undantag för seglen som är väldigt slitna men det var svårt att göra något åt…

Först ut är Fredriks syskon Henrik och Viktoria med barn, de ger sig ut imorgon för en veckas segling. Vi själva ser fram emot lite segling i augusti och september.

Går som en klocka 🙂

Borta bra, hemma bäst!

Nu har vi varit hemma i en vecka och  det känns nästan som om vi inte varit borta. Lustigt hur det blir så, nästan så vi glömmer hur det var för några veckor sedan och hur det skulle kunnat vara om vi stannat. Vi får tack och lov nästan dagliga uppdateringar från våra Ibizavänner som visar vad vi missar.

Yani och Max, som taget ur Mamma Mia ❤


Nåväl, Medelhavet finns kvar ❤ Planerna för de som befinner sig kvar på Ibiza växlar nästan dagligen beroende på nyheter från omkringliggande länder och hur de öppnar sina gränser. Låt oss hoppas att svenska seglare inte drabbas av att Sverige verkar bli svartlistat lite varstans, risken finns väl dock att alla med svenskt pass drabbas och inte bara de som reser från Sverige. Nåväl, tiden får utvisa. Planerna för båtarna Out och La Vie Xtra är fn Italien i början av juni för vidare färd mot Grekland under sommaren, men som sagt seglingsplaner skrivs i sanden vid lågvatten …


Några timmars arbete blev en hel dags arbete på fredagen, det där sista tar alltid mycket längre tid än man tror. Båtbotten var som sagt i mycket bättre skick än vi trott, nästan ingen påväxt men troligtvis hade fiskarna i Botafocs marina gjort ett bra jobb och bearbetat botten åt oss i hela nio veckor… På nätterna hörde vi ett ständigt knäppande ljud när de mumsade på vår påväxt 🙂 En obehaglig överraskning var att anoderna på propeller och drev var helt eroderade, vi lyfte i grevens tid. Gissningsvis har vår koppling till landström i stort sett hela tiden i 7 månader frestat på, även om vi har isolationstransformator, vi får hålla bättre koll på anoderna framöver. Lite lättare om man befinner sig i varmt klimat, bara att hoppa i och kolla av botten mm…

Före / efter högtryckstvätt


Lördag morgon hämtade taxin oss, mot Malagas flygplats. Vi fick aldrig tillstånd att förflytta oss till huset i Benahavis så vi lämnade några saker som José får hämta i slutet av juni när han får resa över provinsgränserna igen. Det var en mycket speciell känsla att anlända till flygplatsen. Endast en ingång var öppen och väl inne i avgångshallen var det väldigt tomt, endast två flyg skulle avgå denna förmiddag, SAS till Arlanda och Oslo. Allt gick lugnt till, alla vana vid karantän i Spanien så kö bildades med coronaavstånd.

Melodikrysset började i incheckningskön…

Inget var öppet, inte ens en cafeteria, endast några varuautomater var tillgängliga. Det fick bli salamismörgås, minus salamin och en påse chips :). Vi hade lyckan att flyga direkt till Arlanda, allt gick bra och vilken bonus att Tova och Mica hämtade oss. Väl hemma så mötte Hanna m fl oss med födelsedagsmiddag för Hanna. Efter tre timmar hemma hade vi glömt att vi varit borta 🙂 Som vi saknar våra tjejer när vi seglar men så härligt att de bor hemma hos oss på somrarna så vi får rå om dem ordentligt ❤

De vi längtar till när vi är borta ❤

Vädret har varit fantastiskt sedan vi kom hem och ännu bättre skall det bli kommande vecka. Vi uppskattar verkligen den friska luften här hemma, inte lika kvav och fuktig värme som på Ibiza. Veckan har innehållit diverse rensning, städ, fix och trix. Idag upptäckte vi en läcka i sjöstugan när vi kopplade på sommarvattnet, vilken tur att Fredrik fått öva på rörmokarfärdigheterna i veckan och bytt toalett och ballofix i vårt badrum, en liten läcka, pyttsan, vad är det… Veckan har oxå inneburit golfspel, ringrostig är bara förnamnet. Vi har oxå fått känna på hur det är att vistas ute bland folk i Sverige. Min syster Jeanette hade skrämt upp mig eftersom hon haft en obehaglig upplevelse på Willys helgen innan vi kom hem. Hon blev tacklad i grönsaksdisken samt omsprungen och trängd i övrigt… Hon har ju liksom vi levt i strikt karantän så hon blev lite tagen på sängen… Vi har dock (inte ännu) haft några close encounters utan allt har gått lugnt och städat till 🙂 

Borta bra men hemma bäst ❤

Igår hjälpte vi Fredriks föräldrar, Jan och Ulla, att masta på vår gemensamma båt Camilla, en Maxi 95a. På 4,5 timme hann vi masta på, skära i segel samt montera mantåg, vi hann dessutom äta lunch och fika, allt med hyfsad coronadistans. Det är ju en hel del som borde/måste fixas på båten men förhoppningsvis blir det några veckors segling i sommar 🙂

Camilla

En bonus här hemma är vår katt Nosen, en 15-årig Norsk skogkatt och Tovas hund Kåda, en 2-årig Golden retriever, såå härligt att ha dem runtikring, Kåda är fullkomligt tokig i vattenslangen 🙂

Nosen & Kåda

Planer då, ja… inte vet då vi. Båten står tryggt på land i Motril. Vi tror inte att vi kommer att segla i höst/tidig vinter. Vem vet vad som händer i höst, en andra/tredje coronavåg, inte vill vi fastna i karantän igen om vi kan undvika det. Vi väljer att inte ha några bestämda planer utan tar det som det kommer. Vi tar paus i HaToMi-bloggen ett tag men hoppas att träffa många av er irl framöver.

Tack för alla fina kommentarer och glada hejarop ❤

Världens bästa Roberto !

Hoppas att ni inte satte kaffet i vrångstrupen, jag menar förstår Roberto García Arrabal, ägaren till Motril Marina… mer om honom nedan. 


Lördags morse lämnade vi så Ibiza efter över nio veckor i karantän, några av er var med live på FB.

Det kändes både bra och dåligt, tråkigt att lämna våra nya vänner och att inte hinna segla lite runt Ibiza med dem men samtidigt skönt att se hemgång i sikte. Vi får dagliga rapporter från båten Out och de har det härligt på svaj. Beroende på vindriktning så har de växlat mellan några vikar på sydöstra respektive sydvästra delen av ön. Man får fortfarande endast segla 12 distans från hemmahamn och ingen kan ge 100%iga besked om vilken hamn det är för Out, men de antar att det är Botafoc där de legat de senaste månaderna. Som ni ser av bilden så går det ingen större nöd på dem 😉

Lone och Johnny, våra danska vänner på LavieXtra, blev för några månader sedan, under en bilresa, bestulna på pass, plånböcker  mm. Deras nya pass har varit på villovägar men äntligen fick de besked att de fanns i Palma de Mallorca. Enda problemet, de får inte resa dit med sin båt. Efter diverse samtal med polisen och 100 olika besked så beslutade de sig ändå för att bege sig till färjeterminalen. Väl där fick de köpa biljetter och i Palma gick allt bra men vid ankomst Ibiza ville polisen inte släppa in dem igen. Varför? De inte är skrivna på Ibiza och inte heller innehade de något ”essentiellt arbete”, förutsättningarna ändras lika ofta som skiftbyte sker i polisfabriken… Efter mycket dividerande så halar Lone till slut upp räkningen från Botafoc marina ( som hon turligt nog tagit med sig) där de kunde bevisa att de bott på marinan över 60 dagar. Till slut släpptes de in igen …


Vår seglats till Motril var ca 300 distans, normalt 2 dygns färd. Vi tänkte dock stanna till i viken vid Playa de los Genoveses på Spaniens sydöstra hörn för att sedan nästa dag fortsätta till Motril. De första 12 timmarna så var vinden stark och vågorna gick höga, vi hade dock vinden snett in från aktern så det var hyfsat behagligt. Vi fick dock ta ned storen redan vid lunch då det blåste 10-12 m/s, vi gjorde god fart på bara focken.

Tyvärr tappade jag en av mina AirPods OCH min keps när vi skulle fälla ned Watt & Sea, vattengeneratorn :(. När sjön är hög vill man ju helst inte behöva fälla ned den just då utan helst redan innan man sätter segel. ”Problemet” var att vi hade 100% laddning när vi lämnade hamn och då kan vi inte låta vattengeneratorn gå då den kan ta skada. Normalt är det ju inte ett problem att man har för mycket laddning på en segelbåt 🙂 men när vi ligger på landström måste vi komma ihåg att hitta rutinen att t ex ha ca 90 % laddning när vi kastar loss då blir inte detta ett problem…


Prognosen ändrade sig en hel del vad gällde vindstyrka och vindriktning så vi tog beslutet att gå direkt till Motril utan att stanna. Framåt midnatt mojnade det och vid 03.00 fick vi slå på motorn. Söndagen var helt vindstilla så det var bara att puttra vidare för motor men… med motor kommer delfiner, iaf funkar det så för oss. Det var helt stilla på havet så på en av filmerna vi tog så ser det ut som om delfinerna svävar, helt magiskt ❤ .


Natten till måndag hade vi två ”close encounters of the boating kind”. Vi gick 12 distans utanför kusten och på ca 800 m djup, helt plötsligt ser Fredrik nåt rött som blinkar i vattnet nära båten och kort därefter dyker ett eko upp på radarn. Det visade sig vara en liten fiskebåt utan AIS och det röda var två bojar till fiskenät. Det var första gången vi sett upplysta fiskebojar. Några timmar senare var det min tur, Fred hade precis gått till kojs och en snabbgående båt dyker upp om babord. Kollision om 10 minuter räknade systemet ut, nåväl tänkte jag, den väjer väl strax eftersom den har väjningsplikt, men icke sa nicke… ”Villa de Teror” (passagerarbåt som var på väg in till Almeria) vidhöll sin kurs, jag drog ned farten helt och båten passerade några två hundra meter framför oss. Läskigt när dylikt händer eftersom man ju inte vet om de inte hade koll eller om de bara räknar med att störst går först oavsett vad de lärt sig i sjömansskolan…


När vi anlände till Motril, eller snarare El Varadero som området heter, stod Guardia Civil på bryggan och tog emot. Polisen förhörde sig om att alla papper var i sin ordning. En timme senare kom så Hälsovårdsmyndigheten på besök, han tog vår temp och ställde alla obligatoriska Covidrelaterade frågor. Tyvärr visade det sig mycket svårare, än vad såväl Roberto i marinan samt hälsovårdsinspektör Carlos trott, att fixa tillstånd för oss att resa till mina föräldrars hus som ligger i en annan provins, Malaga. Saken ligger i Policia Nacionals händer för tillfället och för vår del spelar det inte så stor roll om vi får åka till huset eller ej eftersom vi flyger hem redan på lördag 11.40, jippiii! Vi har några saker som vi vill lagra i huset, vin (från vårt besök på Chateau Les Ormes de Pez), golfklubbor mm men detta kan Håkan och Mauds trädgårdsmästare José hämta här i juni när han får resa över provinsgränsen.

Det är ganska annorlunda här jämfört med Ibiza, här går alla runt med ansiktsmasker och varje gång vi går till marinans kontor tar de tempen på oss… Marinan är en industrimarina och de två infarterna bevakas av polis. Vi sitter alltså i karantän och får inte lämna marinans område, konstigt med tanke på att de vet att vi varit 9 veckor på Ibiza.  Om de skulle anstränga sig och kolla när vi lämnade Ibiza och hur lång tid det tar att segla till Motril så skulle de inse att vi gått non-stop. Vi borde vara säkra eftersom vi kommer från en provins inom samma land som knappt drabbats av Covid-19 men… vi tar inte fajten med polisen. Vi inser ännu mer nu hur lyckligt lottade vi varit som karantänat i Ibiza, så mycket trevligare omgivning och så nära till allt, inte minst restauranger när de väl öppnade.


Vi har träffat lite nytt folk, bla Peter och Dawn i deras, ” Chloe”, en Garcia 45. De kom till Motril samma dag som vi anlände till Ibiza, till skillnad från oss har Motril i princip inte haft några andra live-aboards under hela lock-down, så lite trist läge… De tog beslutet att sälja allt när Trump blev President, de köpte båt och gav sig av,  det kallar jag övertygelse… De vill gärna segla runt i Europa några år, enda problemet är att de, som amerikaner, max får vara 3 mån inom Schengen sedan måste de vara ute 3 mån. Detta är normalt inget problem men alternativen att segla till Turkiet, Algeriet osv är lika stängda som de flesta Europeiska länder. Skönt nog så har myndigheterna insett det svåra i situationen så de 3 månaderna börjar inte ticka förrän undantagstillstånden släpps och de har möjlighet att segla vidare till hamn utanför Schengen.


En annan ny trevlig bekantskap är Roberto som driver Motril Marina, vi kan inte ösa nog med lovord över honom och hans personal. Allt från första kontakten där han som enda marina sade att han kunde lösa vårt problem och ta emot och ta upp vår båt. Alla andra marinor sade att vi visserligen var välkomna men först efter fas 3 el 4, dvs 2-4 veckan i juni. Det visar sig att Roberto givetvis har goda kontakter med såväl Guardia Civil som Policia Maritimo. Här kommer vi och Hatomi att ha det bra, mer om Roberto en annan gång 🙂
Tisdag, onsdag och halva torsdagen har vi betat av vår digra att göra lista inför upptag av båt samt förvaring på land 8-9 månader. Vi har tagit ur focken fixat med skot och fall så att så lite som möjligt exponeras för solen. Vi har plastat in vinschar och block då sanden från Afrika är obarmhärtig, letar sig in i varenda skrymsle och vrå. Vi har tvättat och fejat med vinägerlösning, vi har tagit osv osv .


Idag tog vi så upp båten, alltid lite ångestladdat, för även om vi visar var de skall placera lyftbanden så vet man ju inte om de t ex lyckats få banden förbi propellern/drevet. Det är ju katastrofalt om man lyften båten och bandet belastar propellern/drevet. Som ni ser på filmen så gick allt mycket bra.

Vi fasade för hur båten skulle se ut efter 9 månader i vattnet, döm om vår förvåning när skrovet såg mycket fint ut. Värre var det med anoderna vid drevet och på propellern. De var i stort sett helt ”uppätna” vi lyfte alltså  i grevens tid. En anod (offeranod), för er som inte vet, sätter man dit för att ev galvaniska strömmar i vattnet skall bryta ned anoden, som ofta är av zink, istället för båtens ädlare metaller som typ propeller.


Vi har även varit duktiga på att äta ur kylskåpet och skafferirenset avslöjade två paket chocolate chip cookies och en chokladkaka som vi offrade till personalen 🙂

Imorgon återstår några timmars arbete och sedan är vi klara för hemfärd. Håll tummarna för att Policia Nacional ger oss klartecken att åka till Benahavis fredag kväll, om inte så åker vi taxi till Malagas flygplats lördag morgon. OM flyget mot förmodan ställs in så åker vi ändå till flygplatsen och ringer José därifrån så avvaktar vi nästa flyg på Zagaleta och spelar golf då banorna öppnar på måndag. So… either way we win <.

Tur att vi karantränat…

Nu är det över tre veckor sedan vi skrev något, ni har dock fått några få livstecken då Fredrik livesände från Gibraltar (Facebookgruppen Hatomi) och ett suktande ankringsklipp från Spaniens sydöstra spets. För tre veckor sedan undrade vi över Guldbrons fram”fart” och nu ligger den förtöjd vid Slussen.
I skrivande stund, och säkert några veckor till, ligger vi i Botafoc Marina på Ibiza. Spaniens regering har utfärdat undantagstillstånd och vi gör vårt bästa i att tolka hur det påverkar oss. I korthet så får vi endast lämna båten för att handla mat annars skall vi hålla oss på båten. Vi vågar nog inte ge oss av för att gå till annan marina då vi inte vet om vi kommer att släppas in. Ett danskt par kom in till Botafoc igår em, de hade blivit nekade i två marinor innan dess på Ibiza men i vår marina svarade man inte så de lade till 🙂 Ett annat par lade sig på svaj i en vik nära Alicante, tog jollen in till strand för att gå och handla men möttes av polisen … och fick inte gå iland. När det lugnar sig lite får säkert de som ligger på svaj komma iland för att t ex handla men så här i början är det stor osäkerhet i vad som gäller. I länkad artikel finns mer information för den intresserade.


https://english.elpais.com/society/2020-03-15/spains-state-of-alarm-the-key-measures-that-are-now-in-place.html


Det går ingen nöd på oss även om det givetvis är en tråkig situation, risken är väl att det inte bara blir 15 dagar med restriktioner. Vi är ju nästan proffs på att kura i båt och bli inblåsta, vi är ”toppkarantränade” och nu är ju dessutom vädret fint 🙂 I Botafoc, akter om oss, ligger en till svensk båt med hemmahamn, just det, Vaxholm 🙂 Det är familjen Granath (Roger, Mimmi, Max och Ted) på Out. Kul att ha en annan familj att prata och umgås med.


I veckan kommer några blogginlägg där vi kommer att berätta om vad vi haft för oss efter det att vi lämnade Mazagón.


Till dess! Sköt om er därhemma ❤

We had a tide to keep

Nästa stopp för oss var El Rompido, nära gränsen fast på spanska sidan. Då inseglingen är lite trixig så var vi tvungna att pricka högvatten vilket skulle inträffa strax innan lunch i tisdags. Lite kuriosa för er som inte redan vet så förskjuts hög/lågvatten med ca 1 timme varje dygn. Att behöva pricka t ex högvatten samt att det förskjuts i tid gör det lite krångligt när man skall ut ur en hamn för att gå vidare till nästa hamn och man dessutom vill göra det i dagsljus. Och…. lita på oss, i dessa vatten vill man inte gå kustnära i mörker, jo just det pga alla j….vla nät. Tjatar vi inte om väderfönster så är det fisknät …

Förste fisknätsvakt
Fösta pris går till denna utmärkning av nät… gissa hur svårt det är att se detta i sjögång och motljus…!?



Nåväl vi prickade högvatten perfekt vid inloppet till Rio Pedras men vad hjälpte väl det?

Vi visste att vi skulle ligga nära 3 meter vid högvatten (vår båt sticker ju 2,5 meter) men enligt hamnkaptenen skulle det vara OK så länge som vi tajmade högvatten och gick efter utprickad led. Stämmer inte riktigt tycker vi… det grundade upp rejält och när vi stod på i en sandbank (alldeles) mellan den första och andra röda bojen tyckte vi inte att det var värt att försöka gå vidare.

Besvikna var vi tvungna att hitta en plan B, vi försökte boka av våra golftider (som vi redan betalt) men det gick inte. Vi var ju trots allt sugna på att spela El Rompido igen så vi beslutade oss för att gå till Puerto Deportivo Mazagón för att sedan transportera oss med taxi. Vi bokade rum en natt på hotellet och hade två fina dagar i El Rompido även om golfen hade en hel del annat att önska. Golf är såååååå frustrerande ibland …

Lite retligt var det att komma till 16e green på södra banan och inse hur nära vi haft till golfbanan OM vi kunnat ta oss in till marinan. 😦

16e green, båtarna syns i bakgrunden
17e tee, keeping up appearances 🙂



Idag, lördag, har vi haft en härlig seglats från Mazagón till Cadiz. Det är dagar som dessa som framförallt Fredrik uppskattar som mest. Inte minst uppskattar vi vår båt som går som ett spjut och tar höjd som få andra segelbåtar. 6,7 knop i 9 m/s och en vindvinkel (apparent) under 30, detta med bara focken och en gräsmatta under båten 🙂

Bevis #1
Bevis #2



Slutligen kliar vi oss i huvudet över Zhen Hua 33s framfart med sin dyrbara last, Slussens guldbro. Först får de ligga för ankar 2 veckor utanför Marbella för att invänta bättre väder. När de väl kommer iväg så stöter de på patrull utanför Lissabon, sjön är för grov så de börjar köra söderut, sedan norrut för att vända igen osv osv.

I skrivande stund håller de på att runda Portugals SV hörn!!! Visst, de vet säkert vad de gör och att de måste göra en säker framfart men om sjön igår var för svår så GRATTIS ! Kolla prognosen för närmaste veckan Hahaha, Biscaya vad trodde de som planerade detta? ETA 2 mars Kapellskär, We think not…



Imorgon skall vi utforska Cádiz gamla stad innan vi far vidare i början av veckan.

Håll i hatten där hemma och akta er för fallande träd!

Sol, vänner och golf

Nu har det gått två veckor sedan vi rundade Iberiska halvöns sydvästra hörn. Vi gick från Cascais strax efter lunch för att tajma så att de sista 30 distanserna, när vi skulle gå i grundare ”fisknätsvatten” kunde göras i dagsljus. Vår planering kunde inte varit mer perfekt, när det ljusnade var vi 10 distans SV om Portugals SV spets. Enda problemet var att det var tät dimma, tji fick vi… 


Vi fortsatte därför längs 700 m kurvan, försiktiga generaler som vi är, det lättar väl snart eller hur? Ha! När vi i princip var rakt söder om Lagos så beslutade vi oss för att gå in mot Lagos, dimman till och från lika tät som för 2 timmar sedan. Jessica satt i fören och spanade och ca 4 distans från Lagos så lättade äntligen dimman. Ni kanske tycker att vi hakar upp oss på dessa fisknät men vi vill verkligen undvika att få ett nät fast under kölen eller ännu värre i propellern. Det råder verkligen fisknätsanarki i såväl Spanien som Portugal, och vi har hört många historier om hur fel det kan bli så vi gör vårt bästa i att undvika dem och om det tar några extra timmar för att vi går långt ut från kusten, vad gör väl det?

Vacker dimbåge


Förresten vet ni vad vi såg på väg från Cascais? Jo delfiner, denna gång fångade med GoPron, här ett smakprov 🙂


Lagos är en bra marina men wi-fi suger BIG TIME, nu är det sagt så inget mer tjat om det. Vilken tur att våra goda vänner Michael och Birgitta Billstöm bor ett stenkast från vår brygga. I ”Casa Billström” laddade vi serier, podar, magarna med gott vin och god mat och inte minst så spelade vi Mexican Train!
Vi fick även besök av Fredrik Warnerfeldt som hade den goda smaken att fylla 40 under vistelsen. Vi fick därmed tillfälle att hissa stor flaggning dagen till ära.

Stor flaggning


Kusten som omger Lagos är verkligen spektakulär och vacker, Meia Praia öster om inloppet och klipporna vid Ponta da Piedade och Praia do Camilo till väster. Fredrik W provade att flyga drönaren men måsarna var mycket aggressiva så better safe than sorry, det blev inte några spektakulära drone-shots.

Meia Praia
Praia do Camilo
Lagos inlopp, lite rufft väder den 6e februari


Vi hann även med en runda golf på Palmares, Billströms hemmabana. Vi bjöd väl inte på nåt skönspel och artiga som vi är lät vi Micke vinna. 

Alvor i fjärran


En dag fick vi finbesök av Yvonne och Lasse Lundberg, de bor numera i Tavira. Yvonne och Fredrik, Langels alltså, så ni inte blir förvirrade av alla Fredrikar… har jobbat ihop på Handelsbanken och de är ”gamla” seglare. De ägde senast en fantastisk båt S/Y Swedish Caprice, en 79 fots skönhet som vi haft förmånen att segla med vid några tillfällen. De är dock numera landkrabbor men Lasse klappade lite extra på Hatomi, i smyg när han trodde att vi inte såg…
En vecka går fort och Fredriks näst sista dag drog vi ut på en liten dagsegling, inte mycket vind men på hemvägen fick vi lufta gennakern och Fredrik fångade färden in i marinan, tur man har ”ungdomar” ombord ibland…


Fredriks sista dag bjöd Micke och Birgitta på sightseeing by car, vi avverkade bland annat Monchique, Algarves högsta punkt (902 m) och avslutade med mysig lunch i Ferragudo. På kvällen åkte vi till Portimao och åt middag hos en annan god vän, Joakim Flodin aka Jocke Gråben, som ”säsongar” som golfbum 😉 I onsdags vinkade vi hejdå till Fredrik och förberedde den stora seglatsen från Lagos till Portimao, hela 8 distans skulle avverkas… Tack Lagos för härliga dagar, vi ses åter i mitten av april då vi skall på 60-års fest hos Micke och Birgitta samt sedan ta upp Hatomi för förvaring över sommaren. 
Vi  gjorde rätt för oss i marinan, betalade räkningen och hann knappt hänga upp gennakern förrän vi nödgades ta ned den, den går ju så himla snabbt vår båt 😉 Portimao välkomnade oss i strålande solsken och godkänd wifi, ordningen återställd!

Se så glad han är…


Portimao har bjudit på strålande väder, stundtals strålande golf YEAH! och roligt umgänge med Jocke. Två rundor på Vale do Pinta och en på Gramacho, verkligen fina banor! Nu säger vi farväl till Portugal och beger oss till El Rompido vid spanska gränsen för några dagars golf. Därefter är planen att gå till Gibraltar och sedan sannolikt lägga båten i Estepona nån vecka för att besöka Jessicas föräldrar som bor strax norr om Benahavis och där vi skall njuta av La Zagaletas två banor. 
Som ni förstår har vi äntligen kommit till sol och värme, vi vet att det varit stormigt till och från de senaste veckorna. ZHEN HUA 33 som har den värdefulla lasten Slussens guldbro ligger fortfarande för ankar 20 distans söder om Malaga och inväntar lugnare väder över Biscaya, var det nån som sa väderfönster?

Det såg iaf bra ut i teorin…

Så kom äntligen dagen D.  Efter sex nätter i Brest öppnades ett fönster på lite drygt 24 h och vi tänkte förflytta oss ca 150 distans åt sydost. Ile d’Yeu var i vårt blickfång men vi hade i reservplan såväl Belle Ile och i sämsta fall (trodde vi ja…) Port Louis innanför Ile du Groix. Vi lämnade Brest vid 12 för att tajma när tidvattnet skulle vända vid Raz de Sein runt 16.30. Det hade ju brallat i rejält de senaste veckorna så även om det ”mojnat” lite så skulle vågorna stundtals vara höga. Genom Raz de Rein skall man helst gå vid ”slack” dvs när tidvattnet vänder, inte vid motström (om det inte är vindstilla) och aldrig vid motström och medel/hård vind. 

A= Ile d’Yeu
B= Belle Ile
C= Port Louis
Övre rektangeln =inzooming på dagens färd
Nedre rektangeln = inzoomning på Raz de Sein



Nu lite detaljerat, men icke-seglare, ni kanske lär er nåt’ nytt 🙂 Prognosen (PWG och ECMWF, för er nerdar) sade att vi skulle ha NW medelvind 8-10m/s, och max 14-15 i byarna. Första biten skulle vi gå mot strömmen och ha sjön snett framifrån, no probs! När vi kommit 8 distans från Brest så var byarna på 12 m/s, (normalt a piece of cake lr hur…?), och sjön så grov att vi tittade på varandra och sade samtidigt att vi vänder tillbaka. Inom en minut rådde det lugn i båten, vinden i ryggen och vågorna med oss, och vi tänkte, så här kommer det ju förmodligen att vara när vi väl vänder ned mot S / SW om nån timme så 15 minuter senare vänder vi åter utåt för att känna av läget.

Jag, Jessica, känner av sjön efter att ha varit nere och fixat lunch så jag ställer mig bakom ratten. Det slår i båten men snart skall vi falla av lite så vi står ut. Vi faller av, vågorna blir längre och det slår inte lika mycket men de kommer mer från sidan nu och några tornar upp sig så det pirrar lite magtrakten. Vågorna sköljer över fören och vid några tillfällen så letar sig vattenmassorna till rorsmans fötter.. Plötsligt kommer en våg som får mig ur balans men jag sitter som tur är fast i mantåget med säkerhetslinan so no worries men vad f….n! Vi kämpar vidare och en halvtimme senare händer det som får oss att vända tillbaka.

Out of nowhere kommer en våg från sidan som SKÖLJER/ÖSER/VRÄKER över hela båten. Jag formligen dränks, tom mössan dyngsur, höll på att göra en ”Staffan” (utlösa flytvästen genom att sköljas över av en våg). Som tur var hade vi vårt ”doghouse” (regn/vindskydd utanför nedgången till kajutan) uppe, om inte hade kajutan vattenfyllts… Ett snabbt beslut och vi vänder def tillbaka.

Det var två besvikna seglare som närmade sig Camaret sur Mer men så minuterna innan tilläggning fick vi sällskap av ”Dolph” och dagen fick ett värdigt slut ❤

Älskade delfin som får oss att glömma…. men måste du komma på besök precis när vi skall lägga till och inte har tid att filma och umgås?

Dolph, fick vi lära oss av kvinnan i marinans reception, är inte bara en trevlig välkomstbonus, han visar ofta sina muskler och mindre båtar BEWARE! i somras knuffade han på en båt så att en kille föll överbord Hahahaha!

Men… vad vill du egentligen?


Lärdomar av dagens övning:
– vindstyrkan är bara en mkt liten parameter i bedömningen av ”seglingsbarhet”
–  10 m/s är väldigt olika upplevelser inomskärs i Sverige och med ”hela Atlanten” som trycker på
– lita på din magkänsla och ändra planer i tid, inte värt det att riskera nåt’

Jag är iaf väldigt glad över att segla med Fredrik. Han är otroligt duktig på segling och jag litar på hans kunnande till 100% det gör att jag kan fokusera på det jag är bra på, planering, alternativa lösningar, få saker gjort (om än nån’ annan (läs Fredrik) ofta får genomföra…) och inte minst matlagning* 🙂 Vi är ett bra team ❤

* vikten av god mat och matlagning till sjöss är kan inte nog lyftas. Detta får vi ta upp i ett annat inlägg, det är ju inte så att vi har ont om tid och inte hinner med….

Besvikna över att inte ha kommit längre från Brest än till Camaret sur Mer är vi ändå nöjda över att vi gav oss iväg, optimistiska i sinnet. Värdefullt att uppleva segling  i denna miljö, så annorlunda än det vi har varit vana vid. Väder till sjöss och till fjälls skall man ha all respekt för. Det vänder så fort och man är väldigt utlämnad till vädrets makter och visst, vi hade förmodligen klarat av Raz de Rein och även en ev. helvetesnatt med vågor och byvind och kanske varit på Ile d’Yeu vid lunch onsdag 13 november men till vilket pris? Inte ett pris vi är villiga att betala iaf… vi har ingen tidplan och vi är gärna utan dessa extrema upplevelser och har fått inse att det tar liiiiiiite längre tid att komma dit vi vill.

Efter tilläggning med assistans av Dolph tog vi en kort promenad i byn som gav mersmak. Vi ser fram emot en härlig promenad imorgon. Fredrik hämtade pizza till middag och höll på att trilla i sjön när Dolph smög upp bakom honom och andades ut med lite extra tryck. Vi lär se mer av vår nya busiga vän ❤